Paula Puustinen kom till Kermansavi för 23 år sedan.

– Jag har jobbat nästan överallt i huset men massatillverkningen och de stora ugnarna har fått vara ifred för mig, berättar hon.

På dekorationslinjen har hon arbetat i femton år. Början var svår.

– På nästan två månader fick jag inte bilden att bli till någonting, sedan kanske jag lyckades med en liten del av hela figuren på en enda kopp. Med hjälp av min finska "sisu" fick jag styrka. Jag kände att om de andra klarar det ska jag göra det, åtminstone är det värt att försöka. Hela tiden fanns ju möjligheten att gå tillbaka och fortsätta att bistå vid drejningen, om jag misslyckades.

Klart med ett drag

När man nu följer med Paulas arbete kunde man tro att hon är född med penseln i handen. Så säkra är dragen när hon målar figurer på en tallrik.

– Mina nävar hade knappast gripit annat än skaftet på en röjkniv när jag kom hit. Pensel hade jag bara använt när jag målade hus, säger Paula som tidigare arbetade för en skogsvårdsförening.

– I min släkt finns en benägenhet att ta risker: både på mors och fars sida finns hantverkare. Men inte ens i skolan var jag särskilt bra på att teckna. Färdigheterna har kommit småningom. Övning ger färdighet.

Nya figurer skapas direkt på kärlen för det går inte att skissa upp dem på papper. Allra besvärligast har det varit att lära sig behärska koppens form.

– En viss konstnärsådra måste man nog ha när man dekorerar ett halvfärdigt föremål. Det skiljer sig ordentligt från t.ex. porslinsmålning, där man kan korrigera sina fel. Exempelvis den blå färgen är sådan att om man stryker den fel är hela tallriken förstörd. Den måste kasseras. Vitt kan man ännu tvätta bort. Penselmålning kräver koordination mellan öga och hand. Vem som helst klarar inte av det.

Schablonbilder mode

Handmålad keramik börjar bli sällsynt också på Kermansavi. Av kostnadsskäl. Paula tror ändå att handmålat är vad människor vill ha. Numera fylls Paulas arbetsdagar av att föra över färdiga schabloner på kärlen. Också det är roligt och kräver noggrannhet men kan inte förliknas vid det handmålade som är mera krävande och ger större tillfredsställelse.

De kommande åren får utvisa hur det går med handmåleriet på Kermansavi.

– Det finns för närvarande bara tre stycken i hela huset som kan måla figurer direkt för hand.

Flera har fått försöka och man har märkt att i synnerhet männen har svårigheter med det.

Det plastverktyg som Paula behöver för schablonmålandet och som kallas stöpplare har sin givna plats i en lermugg. "Paulas stöpplare" står det på muggen. Förr om åren gjorde man också en del färgexperiment.

– Nu har det egna kluddandet blivit ganska sällsynt.

Snickare som glasyrmästare

Sprutglaserare Jaana Niittyviita ger lergodsen färg och glans. Till sin utbildning är hon snickare men när hon och hennes make flyttade till östra Finland kändes Kermansavi som en naturlig arbetsplats.

– Inte är det tillåtet att ta sig stora konstnärliga friheter här, konstnärliga får vi nog vara på helt annat håll, säger Jaana leende.

– Men visst är de vackert dekorerade kärlen en fröjd för ögat, man ser slutresultatet framför sig och försöker göra sitt bästa för att helheten ska lyckas.

På Kermansavi ger många av arbetsskedena ännu en känsla av hantverk, miljön och arbetsbeskrivningen har hittills inte blivit för fabriksliknande.

– Det känns bra, men det är klart att en hantverkare skulle göra flera arbetsskeden på egen hand, funderar Jaana Niittyviita.

Idag jobbar hon med ramar till keramiktavlor. Jaana tar tavlan ur en vagn, sprutar glasyren i ett dragskåp och ställer det färdiga arbetet på ett långsamt löpande band för vidare transport.

– Här får man t.o.m. nyansera färgen lite grand för ramen ska vara aningen mörkare vid kanten.

Abstrakt konst på bakre väggen

Jaana har trivts med sitt jobb. Det är utmanande att ständigt hålla kvaliteten hög, snickerier och andra handens verk får sitt lystmäte där hemma.

– Det är tillåtet att på egen tid bli kvar på jobbet och göra egna experiment men nog känns det märkvärdigt lockande att åka hem efter arbetsdagens slut. Men visst har jag deltagit i medborgarinstitutets keramikkurs, medger Jaana.

På dragskåpets bakre vägg bildas spännande figurer och färgformationer av den glasyr som har sprutats under arbetsdagens gång.

– Ibland nyper vi jobbkamraterna i ärmen och ber dem komma och titta hur fin konst vi har skapat idag!

– Vi är konstnärer, visst, fnissar kollegan Anniikki Martikainen bakom Jaanas rygg. Ibland muntrar kvinnorna upp varandra och den kollega som tömmer det löpande bandet genom att ställa lergodset i t.ex. blomformation på bandet.

JOHANNA WESTERSUND
Översättning: ASTRID NIKULA