Nu prisas servicearbetet. Var och varannan som vill värna om sysselsättningen ser till att servicen hålls kvar på sin piedestal men ingen har kommit på hur också servicearbetaren ska lyftas dit upp.

Problemet dryftades ur diverse mer eller mindre realistiska synvinklar inför riksdagsvalet.

Servicefacket, som organiserar människor inom den privata servicesektorn, lyfte katten på bordet i sina målsättningar inför den nya valperioden. Servicesektorns löner måste höjas kännbart om man vill ha motiverade arbetarna. Därför behövs ett gemensamt flerårigt förtjänstutvecklingsprogram för servicejobben, säger förbundet.

Servicefackets målsättning påminner intill förväxling om det femåriga förtjänstutvecklingsprogram som kommunerna fick i samband med inpouppgörelsen.

Det förnekar heller inte Servicefackets ordförande Ann Selin. Hon säger ändå att målet är så allmänt formulerat och också är inskrivet i programmet med citationstecken.

– Våra största branscher, handeln, restaurangerna och hotellen liksom städningen och fastighetsskötseln behöver ett sådant här gropjusteringsprogram absolut. Annars vaknar vi "med handen i pottan" när arbetskraften börjar naggas i kanten om några år.

Tar städarna slut?

Enligt Servicefackets ordförande har man redan berört löneprogrammet i diskussioner med arbetsgivarna på städsidan. Där börjar problemet vara akut.

– Vi har gemensamt konstaterat att den hårda utslagningsleken i branschen, där arbetena läggs ut, priserna dumpas och kvaliteten slängs över bord måste stoppas snart. Det här börjar också bli ett allvarligt hälsoproblem.

Ann Selin säger att om förbundet går i sank för städarnas löners skull så sänker den låga prisnivån branschens företagare.

– Arbetsgivarnas representanter säger rent ut att de som köper städtjänsterna inte tycks bry sig ett dyft om arbetets resultat. Det behövs något slags avtal om vilka spelregler som gäller för konkurrensutsättningen i branschen. I det avtalet måste det finnas rum också för arbetstagarnas förtjänst.

Försiktiga skatteknep

Av de skattetekniska modeller som har lagts fram för att öka servicejobben har den s.k. Holm—Vihriälämodellen fått mycket publicitet. Enligt modellen sänks arbetsgivaravgifterna i arbeten med låg produktivitet och inkomstskatten på de lägsta lönerna.

Ann Selins första kommentar till modellen är att staten genom sänkt skatt på de lägsta lönerna har mycket begränsade möjligheter att öka sysselsättningen.

– Många av våra deltidsanställda kommer inte heller i dagens läge upp till inkomstgränsen på 12 800 euro för att behöva betala skatt. Ett inkomstavdrag i kommunalbeskattningen skulle vara effektivare men det måste kompenseras för att inte drabba kommunerna oförskyllt.

Holms och Vihriäläs ursprungsmodell om att returnera arbetsgivaravgifterna förkastar Servicefacket på direkten. Det hade inneburit en klar lockelse att förvandla heltidsjobb till deltids.

– Nu har modellen skrivits om ett par gånger och en returnering av socialskyddsavgifterna till arbetsgivarna kopplats bättre samman med heltidsarbete. Modellen dissekeras som bäst av våra experter och det är tänkbart att vi finner den god, men det förutsätter att den bombsäkert inte ökar deltidsjobben.

Ann Selins tvekan beror på att modellen är dyr och kanske också på att centern är så förtjust i modellen.

– Först var det 750 miljoner euro, den korrigerade summan är kanske 500. Var tar man sådana pengar vartenda år? Knappast räcker de outnyttjade sysselsättningsutgifterna till.

Servicefackets ordförande betraktar en sänkning av matserveringsmomsen från 22 till 17 som ett mera realistiskt botemedel.

– Enligt de beräkningar som Statens ekonomiska forskningscentral VATT har gjort skulle en momssänkning ge en bruttoskatteförlust på 95 miljoner euro men den livligare serveringen skulle hämta tillbaka nästan 60 miljoner. Det skulle också ge åtminstone 2 500 nya arbetsplatser.

– Om det utöver detta finns rum borde följande steg vara att sänka matmomsen.

Odugliga snuttar

Ann Selin säger att man hänger upp sig på antalet sysselsatta då man predikar om hur sysselsättande servicenäringen är, medan man nästan inte alls fäster uppmärksamhet vid arbetstimmar och arbetsplatsernas kvalitet.

– Av våra medlemmar jobbar 40 procent deltid på olika sätt men vill ha flera timmar. Ändå fortsätter man bygga hypermarketar vilkas verksamhetsidé till 90 procent bygger på deltidsarbete.

– Om det fanns vilja på arbetsplatserna kunde många fler få ihop ett vettigt antal arbetstimmar. Avtalen står inte i vägen. Affärer som har öppet ett halvt dygn kunde t.ex. bygga turlistorna enligt 6 + 6-timmars systemet.

Effekten av den fyra timmars minimiarbetstid som skrevs in i avtalen i samband med inpon kan ordförande Selin ännu inte säga något om.

Den nakna sanningen är ändå att de fragmenterade anställningsförhållandena ökar inom servicesektorn. En del av jobbsnuttarna är så odugliga att de som får dem behöver utkomststöd för att överleva.

EERO KOSONEN