– För att jag ansågs lugnast, ler hon mitt bland baddräkter och Marimekkorandigt i Suomen Trikoos f.d. fastighet vid Näsijärvis strand.

Juvankoski kämpade emot men fem år senare sitter hon kvar som huvudförtroendeman för sina åtta arbetskamrater, mycket tack vare stödet från förbundet.

–Jag kan ringa Tuula Ruokonen vilken tid som helst på dygnet. Det har jag också gjort. Nya bestämmelser och invecklade paragrafer gör att jag vill försäkra mig om att jag tolkat dem rätt, säger Juvankoski.

Delffi-Trikoo är Pirjo Juvankoskis, 50, andra arbetsplats. Den första var Suomen Trikoo.

– Där var allt ordnat, man behövde inte själv kämpa för sina förmåner. På en liten arbetsplats som den här är inget självklart. Men vi känner alla varandra, blir det problem slår vi oss ned kring bordet och diskuterar. Ibland kommer också VD:n och arbetsledaren med.

Delffi-Trikoo har, på ett undantag när, haft samma personal sedan starten 1993. Jubileet firade hela personalen med en vecka på Kanarieöarna i december ifjol. Arbetsgivaren stod för drygt halva kostnaden. VD Ilkka Saaristo säger att han ville satsa på rekreation för personalen, något han också tidigare gjort med turer till Tallinn och Pärnu.

– Men att föra över produktionen dit, nej tack. Våra trogna kunder finns i hemlandet, betonar Saaristo.

Estland tog hälften av jobben

På Raija-Tuote en trappa ned är stämningen dämpad. Modellsömnaden för grannföretaget Naxos upphörde då den delen av produktionen flyttade till Estland och sju av tretton arbetstagare på Raija-Tuote fick gå, den sista just före jul.

– Bittert var det, många av oss har jobbat här sedan starten 1983. Vi som blev kvar känner skuld, säger huvudförtroendeman Sirpa Kosonen, 46, vars blodtryck rusade i höjden av stressen då avgörandet drog ut i två år.

Och inte är det klart än, menar Kosonen som retat upp sig på flykten till billiga länder.

– Arbetsgivarna tänker bara på sin egen fördel, på vinst och dividend. Det är kortsynt, snart har vi varken knowhow eller arbete i Finland, påpekar Kosonen, som sett sina tidigare tre arbetsplatser gå i konkurs. Då fanns jobb att få, av dem som fick sluta nu har endast några hittat snuttjobb.

VD Raija Lampinen säger att hon försökte rädda åtminstone några jobb. Just nu ser hon ljusare på framtiden. Det finns trots allt tillverkare som vill hålla sin produktion kvar i Finland, såsom Marimekko som Raija-Tuote är underleverantör till.

Kortsynt åka snålskjuts

Kosonen blev huvudförtroendeman då läget var trängt också för åtta år sedan. Övertalning behövdes och också här spelade organisationssekreterare Ruokonens löfte om hjälp in.

– Ofta är det lönen det gäller, trikåarbetet görs ju på ackord. Jag säger ifrån då så behövs, lyssnar på bägge parter och tar fram ett förslag. Det är viktigt att också förstå företagets syn men jag känner att arbetskamraterna står bakom mig.

Kosonen sitter i styrelsen för fackavdelning 205. Mer har hon inte ork för efter arbetsdagens slut. Det räcker.

Med all osäkerhet i dagens arbetsliv tycker Sirpa Kosonen människor borde tänka sig för. Fackets hjälp behövs.

– Många unga går med i Loimijokikassan. Tänk om alla gjorde det. Då försvinner fackförbunden och med dem alla förmåner. Men förmånerna duger nog åt också dem i Loimijokikassan. Det retar mig. Vi skulle inte stå där vi står om inte facket och vi alla gjort ett stort jobb, betonar huvudförtroendeman Sirpa Kosonen.

INGEGERD EKSTRAND

Med åren har förtroendemännen i Tuulas "vierihoito", lay-in, blivit många.

– Det viktiga är att det finns ett ansikte att ta kontakt med. Förtroendemannen ska inte behöva dra sig för att ringa kanske femte gången om samma sak. Jag räknar inte gångerna, det är bara att bra att frågan ställs, säger Tuula Ruokonen.

Att hux flux behärska ett allt mera krävande arbetsliv med komplicerade kollektivavtal och lagstiftning kräver introduktion. Ruokonen ser till att verktygen är de rätta, att kollektivavtalen finns och att lagboken är av senaste datum. Hon går igenom förtroendemannamappen med den nyvalda. Tillsammans läser duon i kollektivavtalet, slår upp i lagboken.

– Ofta hamnar den nya förtroendemannen abrupt in i samarbetsförhandlingar. Då går vi i förväg igenom vad som kan dyka upp, vad förtroendemannen kan föreslå och kräva, vilken information det är bra att ta fram före. I stället för arbetsgivardiktat kan förtroendemannen föra fram personalens åsikter och påverka förhandlingarna, betonar Ruokonen.

När förtroendemannen väl blivit varm i kläderna blir det ofta fråga om telefonrådgivning.

Små arbetsplatser krävande

Under sina vingars beskydd har Ruokonen tagit speciellt huvudförtroendemän på små arbetsplatser. Det är de som är de verkligt ensamma, som ska kunna svara på alla slags frågor, om avtal och om anställningsskydd, en svår bit i dag.

Typiskt är också att de små arbetsgivarna nu vaknat till och insett vikten av utvecklingssamarbete. Med EU-stöd är det inte längre dyrt och små företag måste specialisera sig för att klara sig i konkurrensen.

– Utvecklingssamarbetet upplevs av många huvudförtroendemän som det som känns mest främmande. Ändå måste de ha ork att sätta sig in i också detta, understryker Ruokonen.

Kontaktpersonen är laglös

Textil har medlemmar på cirka 600 arbetsplatser. Huvudförtroendemän finns endast på 130 arbetsplatser, därtill har något tiotal en s.k. kontaktperson.

– Såväl arbetstagarna som arbetsgivaren pådyvlar kontaktpersonerna alla skyldigheter. Faktum är dock att en kontaktperson saknar alla rättigheter, hon eller han är de facto laglös. När kontaktpersonen inser detta är steget till att bli förtroendeman inte långt. Tyvärr anser en del att förtroendemannaskapet är något så stort och krävande att de föredrar att vara kontaktpersoner.

Den radikala strukturförändringen i textilbranschen och det faktum att generationsväxlingen sker tidigare än i många andra branscher — Textils medlemmar har en högre medelålder — gör att cirka tio nya huvudförtroendemän behövs varje år. Att få fram nya i den takten är kämpigt och här behövs specialomsorger, anser Tuula Ruokonen.

– Den bästa feedback vi ombudsmän kan få är att förtroendemännen fortsätter på sin post. Att de orkar med jobbet.

INGEGERD EKSTRAND

De jobbar alla som huvudförtroendemän på små arbetsplatser och får ingripa varje gång det blir problem – det finns ingen annan. Då lyfter de ofta luren och slår en signal till sin kontakt på Textil, organisationssekreterare Tuula Ruokonen.

I juni går Textil och Kemi samman. Det nya förbundet får omkring 50 000 medlemmar och tävlar med Bil och Transport om platsen som det femte största FFC-förbundet.

– Fusionen är positiv, förutsatt att vi förtroendemän får samma hjälp och stöd som av Textil i dag. Av folk som kan just våra frågor, understryker trion.

Löner, permitteringar och semesterersättningar är frågor som Leena Ojanen, 43, huvudförtroendeman på Oy Tammer-Suoja Ab oftast ställs inför. Företaget, som tillverkar klädsel för bilar och flygplansfåtöljer, bytte ägare i augusti ifjol. Enligt kontorschef Helena Mäkinen förändrade ägarbytet inget för de anställdas del, alla 25 fick status som gamla arbetstagare.

Leena Ojanen övertalades av arbetskamraterna att bli huvudförtroendeman för åtta år sedan. Som vice hade hon deltagit i möten, nu deltog hon i Textils förtroendemannakurs.

– Som huvudförtroendeman försöker jag sätta mig in arbetslivet för att kunna råda mina arbetskamrater. Dyker det upp nytt som jag inte tycker jag behärskar ringer jag Tuula Ruokonen på förbundet. Hon är mitt andningshål, säger Ojanen spontant.

Ojanen sitter i styrelsen för fackavdelning 205 men något samarbete med andra huvudförtroendemän finns inte. Det saknar hon inte heller.

– Emellanåt har mina arbetskamrater för stora förväntningar på vad jag som förtroendeman kan uträtta. Timlönen är låg, i snitt kring 7 euro, och vill någon ha mera råder jag henne att diskutera direkt med arbetsgivaren.

Som huvudförtroendeman är Ojanen i första hand representant för sina arbetskamrater men hon understryker att hon också bör ha en bra kontakt med arbetsgivaren.

– Jag säger ifrån då något inte stämmer, inte kan godtas, men det gäller att gå en balansgång. Om arbetsgivaren går omkull så förlorar alla vi arbetstagare på det.

Varje gång det blir val förklarar Leena Ojanen sig villig att stiga åt sidan, men hittills har ingen nappat.

– Kanske är det solidariteten som driver mig framåt. Att sitta som jag mellan ledningen och arbetstagarna är ett hundgöra. Jag utsätter mig ju frivilligt från skäl från alla håll, säger tvåbarnsmamman lugnt.

Hittills har dock ingen skällt ut henne direkt i ansiktet. Och arbetskamraterna, de visar sin uppskattning varje jul — med en konfektask.