– Om det här var ett fruktspel skulle jag ha säker vinst men i den här globaliseringspokern tycks det vara vilddjurets tal, i värsta fall tusen förlorade arbetsplatser.

När Löntagaren utkommer i mars har det gått sju veckor sedan arbetarna på dieselfabriken fick bud från Wärtsiläs koncernledning om att verkstaden ska stängas.

Fastän de gångna veckorna och den enorma publicitet fabriksslakten har fått har dämpat lönearbetarnas bestörtning är besöket i den höga maskinhallen som att vandra i en gravkammare. Kvar ligger bara de grova dieslarnas rostfria kalla stål. I verkligheten pågår ännu produktionen för fullt dygnet runt i fem skift, intygar Salonen. Men tiden innanför rödtegelverkstadens väggar har ändå saktat farten, i arbetarnas hopp har den kanske stannat för gott.

I Åbo motorverkstad mäts produktionen i antalet cylindrar. Ännu för tre år sedan smidde karlarna rekord och åstadkom hela 1 800 byttor till fartygs- och kraftverksdieslar.

– Om det skrevs tusen cylindrar i orderböckerna visste man att sysselsättningen var tryggad. Under den dåliga efterfrågan som rådde mellan hösten 2002 och sommaren 2003 klarade vi av 600 cylindrar genom att par veckors permittering och ersättande jobb.

– Förra hösten var permitteringarna slut och vi fick stadigt in nya beställningar. Ett halvt års orderingång tydde på att vi skulle komma upp i över tusen byttor men sedan kom herrarna mitt i bästa acceleration och körde vagnen i väggen så det small.

Psykologer och stödpersoner

Salonen säger att han har fått preliminära uppgifter om att sjukfrånvaron har femdubblats.

– Utöver normal företagshälsovård får arbetarna gå till psykologmottagningen i staden på arbetsgivarens bekostnad.

– Genast efter beskedet mobiliserade personalen inom sig en stödgrupp vars medlemmar kan kontaktas när problemen känns övermäktiga att bära.

För Antti Salonen har tiden efter nedläggningsbeskedet handlat oavbrutet om första hjälp.

– Under de två första veckorna fick jag knappt en blund i ögonen. Sedan tog kroppen hand om sömnskulden och jag kom nästan i rytm igen.

– Men jag är nog lite jävligt förbannad, om jag ska säga så snällt jag kan. Jag är inte alls så besviken för egen del som för kamraternas. Dt här har ansetts vara ett gott jobb som man t.o.m. har kunnat yvas över och ytterst sällan har någon bytt jobb.

– Och fan vad vi har svurit över det uteblivna omställningsskyddet. Det hade kunnat rädda Åbofabriken.

Räcker alls någonting mer

Yrkesmässigt upplever Åboarbetarna att deras fall blir högt. Det hör man på Salonen och det har man förstått av nästan alla arbetares kommenterar efter nedläggningsbeskedet.

Åbo motorfabrik har utan tvekan hört till den absoluta toppen inom verkstadsindustrin. Man har inte haft något här att skaffa utan montörspapper på fickan och ändå har det burit raka vägen till fabrikens egen yrkesskola, där man har delgetts lika mycket motorstudier till som man redan hade bakom sig. Efter fyra års teori har man fått börja jobba som gesäll på verkstadsgolvet och först efter ett par års arbetserfarenhet har man kunnat kalla sig yrkesman.

Salonen och hans kamrater har gång på gång frågat sig vad det är som har gått fel på fabriken och vad som i dagens värld överhuvudtaget ska anses räcka till.

Av Wärtsiläs återstående tre motorfabriker har Åbofabriken producerat bäst under de senaste åren. Järn har smitts till pengar i en sådan takt att arbetskraftskostnaderna har minskat till under en tiondedel av produktens värde, d.v.s. till ungefär samma nivå som i pappersindustrin.

I höst regnar avskedspappren

Men anläggningen har hamnat på slaktbänken, hur bra den än har varit. De sex veckors samarbetsförhandlingar som lagen kräver som minimum löpte ut i slutet av förra månaden och till denna vecka inväntar man arbetsgivarens nya drag.

Ända in på slutrakan har arbetstagarnas huvudfråga gällt vad produktionsflyttningen till Trieste i Italien innebär för verksamheten i Åbo och vilka jobb som kan bli kvar i Åbo.

Om Åbo går miste om allt ger bolaget respass åt 480 människor på dieselfabriken och 350 i Salonens gäng i produktionen. De här männen är i genomsnitt 45 år gamla. Största delen av dem har monterat motorer i minst tjugo år. Av hela gänget är det bara 130 som har pensionsslussen som alternativ.

Med fabriken går lika många arbetsplatser förlorade hos de olika underleverantörerna.

Wärtsilä tänker ändå inte helt skudda Åbostoftet från sina fötter. Motorservicen med cirka 200 arbetsplatser blir kvar i staden, men ingen från verkstadssidan har jobb att vänta här. Från och med nästa års början svarar Triestefabriken för Åbo motorproduktion, så lyder diktatet från koncernledningen till verkstaden.

När dieselmotorerna stannar börjar uppsägningslapparna delas ut, de första redan efter semestern.

Östern är röd för kapitalisterna

– Tusen nya arbetslösa metallarbetare, det blir ett hårt slag för Åbonejden. Av båtbyggarna på Masavarvet är omkring 500 permitterade som bäst och uppsägningar är på gång också på reparationsdockan.

– Hela landets metallindustri tycks ha drabbats av ett så häftigt tumult att tanken osökt går till det gatlopp som byggnadsarbetarna fick löpa under den värsta depressionen på 90-talet. Skillnaden jämfört med byggjobbarna är bara den att det vi nu förlorar i metall får vi knappast någonsin tillbaka.

Salonen konstaterar att Wärtsilä på kort tid har stängt sina motorfabriker i Holland och Frankrike och att Åbo står i turen.

Kvar i Europa blir Trieste och Wärtsilä i Vasa. Men för hur många år?

– I Kina har koncernen redan grundat ett samföretag som tillverkar fartygspropellrar och det finns ett föravtal som gäller motortillverkning. Man vet t.o.m så pass att man ska börja tillverka motorer av typen Wärtsilä 20. Samma motor som nu monteras i Vasa …

EERO KOSONEN
Översättning: ASTRID NIKULA