Förtroendemannen har ingen lätt uppgift. Han är hela tiden mellan två eldar och lever under ständigt tryck från både arbetsgivarens och arbetarnas sida. Lokala förhandlingar, som har blivit allt vanligare och ofta återkommande samarbetsförhandlingar anstränger förtroendemannen till det yttersta, framför allt för att han inte alls har fått ökade resurser att sköta sitt uppdrag.

FFC:s forskningssekreterare Jyrki Helins förtroendemannarapport visar att varannan förtroendeman (51 %) år 2000 ville fortsätta med sitt uppdrag medan 43 procent övervägde att sluta. Helt säkra på att sluta var sex procent av förtroendemännen.

De som innehar förtroendeuppdrag är intressebevakningens förtrupp. De utgör cirka fem procent av FFC:s medlemskår. Deras andel har inte förändrats mycket under årens lopp, vilket innebär att förtroendemannasystemet täcker allt färre i takt med att arbetsplatserna splittras i allt mindre enheter.

Skörare nät

Förtroendemannanätverket har blivit glesare ju mer de små arbetsplatsernas andel har ökat. År 2000 arbetade nästan hälften (49 %) på arbetsplatser med färre än 30 anställda. En fjärdedel av förtroendemännen, 26 procent, arbetade på de allra minsta arbetsplatserna. Enligt undersökningen hade dock bara knappt hälften (46 %) av arbetsplatserna med under 30 anställda en förtroendeman.

Sämst är situationen inom de privata serviceföretagen där 61 procent av förtroendemännen jobbade på företag som sysselsatte färre än 30 personer. Också inom den offentliga sektorn arbetar en nästan lika stor andel förtroendemän, 59 procent på små arbetsplatser. Svårigheterna med intressebevakningen på små arbetsplatser drabbar framför allt kvinnliga arbetare, för 57 procent av dem arbetar på små arbetsplatser, var tredje av dem (31 %) på jobb med under 10 sysselsatta. Bara 22 procent av de svarande jobbade längre på större arbetsplatser med över 200 sysselsatta. 90 procent av dem hade förtroendeman.

Digert arbete

Förtroendemannens arbetsbeskrivning är bred. Enligt rapporten går största delen av jobbet åt till att reda ut enskilda arbetares problem och då kan dessa problem handla om snart sagt vad som helst. Näst efter problemlösning upptog olika utvecklingsprojekt förtroendemannens mesta tid.

I den offentliga och den privata servicebranschen går ungefär hälften av förtroendemannens arbetstid åt till att lösa de enskilda arbetstagarnas olika problem. I industrin upptog problemlösning bara drygt en fjärdedel av tiden.

Mest tid i industrin upptog däremot all slags omorganisering och utveckling, en tredjedel av förtroendemannens tid gick åt till detta. Därefter krävde löne- och avtalsförhandlingar mycket av hans tid.

För förtroendemännen inom den privata sektorn upptar löne- och avtalsförhandlingar bara 13 procent av tiden och för dem inom den offentliga sektorn bara fem procent.

Då man ser på förtroendemännens huvudsakliga uppdrag, att sköta löne- och avtalsärenden, uppger en majoritet att det viktigaste är att övervaka att avtalen håller. Därefter följer att påverka löner och arbetsvillkor på arbetsplatsen.

Förbundet bästa stödet

Förtroendemannarapporten visar entydigt att förbundet är den FFC-anslutna förtroendemannens viktigaste stöd. 80—90 procent av förtroendemännen uppger att de förväntar sig att i främsta hand förbundet eller distriktsbyrån bistår med hjälp i svåra lägen. Bara 5—6 procent av förtroendemännen förväntar sig stöd av arbetskamraterna, fackavdelningens styrelse eller av andra förtroendemän på arbetsplatsen.

Av förtroendemännen har 38 procent tillgång till en fackavdelning, fackklubb, arbetsplatsorganisation eller intressebevakningsgrupp på sin arbetsplats. Fackavdelningens förtroendemannamöten eller styrelsens och förtroendemännens gemensamma möten är ett stöd för mången förtroendeman.

På de små arbetsplatserna är dock förtroendemännen mer utsatta, bara drygt hälften av dem har en fast och meningsfull kontakt med sin fackavdelning. Den andra hälften deltar inte ens aktivt på mötena, framgår det av Jyrki Helins rapport.