Videouthyrningsbranschens
kollektivavtal har byggts som en bricka i Videofirma Makuunis avtalsspel där företagets pampar sinsemellan har slagit fast branschens arbets- och lönevillkor, över huvudet på de anställda.

Avtalet som förnyades i februari är för arbetsgivarnas, d.v.s. Videoaffärernas förbunds del undertecknat av Video Lindén Kb:s vd Nina Kiuru, som är chef för Makuuni i Villmanstrand och Imatra, medan "arbetstagarnas" Video Club representeras av chefen för Makuuni i Uleåborg, Veli-Matti Haapalainen.

Videoavtalets gula färg går tydligen ton i ton med Servicebranschernas förbunds färgskala eftersom Kiuru har fått förtroendet att sitta i dess styrelse. Kring samma bord sitter chefer för så pass högt värderade företag som IBM, via sin vd Pyry Lautsuo (styrelsens ordförande) och Yle, via förvaltningsdirektör Jussi Tunturi.

Företagen dikterade

Videoavtalet trädde i kraft i november 2002 och social- och hälsovårdsministeriets granskningsnämnd godkände det som allmänbindande i januari ifjol.

Nämndens beslut byggde uteslutande på de medlemsrapporter och den arbetstagarstatistik som Videoaffärernas förbund och den s.k. arbetstagarföreningen Video Club förde fram för nämnden.

Som av en händelse meddelade både videoaffärernas förbund och klubben att branschen sysselsätter cirka 1 300 personer. Det dög bra för nämnden, liksom också förbundets uppgift om 31 medlemsföretag och 946 anställda i juni 2003 och klubbens uppgift om 154 medlemmar.

Nämnden utförde inga egna utredningar utan nöjde sig med att konstatera att den statistik som fanns tillgänglig inte sade något om det totala antalet anställda som berörs av kollektivavtalet.

Nämndens beslut är lindrigt sagt märkvärdigt också av den anledningen att den nya arbetsavtalslagen utvidgade de kriterier enligt vilka ett kollektivavtalens allmänbindande verkan ska bedömas. Dessutom är en stor del av videoaffärernas arbete försäljningsarbete och därför jämförbart med arbetet inom handeln. Det är tvivelaktigt om videobranschens avtalsverksamhet klarar ens den mest primitiva granskning i ljuset av ILO:s grundläggande konventioner.

Då videoavtalet fick status som allmänbindande för ett år sedan besvärade sig en arbetstagare från Kemi över beslutet. Besvärsställaren hade Servicefacket som sitt stöd. Besvärsställaren, liksom Servicefacket, var missnöjd med den betydligt sämre lönenivån i videoavtalet. Ytterligare släpar arbetstidstilläggen efter den nivå som gäller inom handeln, och de är ytterst viktiga i en bransch där man allmänt jobbar till mycket sent om kvällarna. Besvärsställaren och förbundet ansåg att handelns avtal borde tillämpas på videouthyrningarna.

Arbetsdomstolen slog i oktober fast att ärenden hade förfallit, eftersom besvärsställaren hade avstått från sina yrkanden. Personen ifråga sade sig ha ändrat åsikt eftersom "Videoklubbens ordförande hade lovat sköta saken".

Branschförbundet hänger bara med

Bara fyra månader innan videobranschens kollektivavtal slöts var Video Club, som sade sig representera arbetstagarna, registrerad under namnet Videofirma Maakuunis Club rf. Föreningen grundades 1996 och verkade som Makuunis kundklubb. Videoaffärernas förbund såg dagens ljus bara en vecka innan branschens kollektivavtal slöts.

Servicefackets första viceordförande Anssi Vuorio säger att förbundet har försökt korrigera och ventilera videobranschens stinkande avtalssituation med Servicebranschernas förbund.

– Där sitter man bara och rullar tummarna. Det här agerandet är inte särskilt smickrande för ett förbund som borde främja goda och normala seder på arbetsmarknaden.

Vuorio berättar att varken Makuuni eller branschens andra huvudaktör Filmtown, som sysselsätter cirka 800, i huvudsak unga deltidsarbetare, har någon normal arbetstagarrepresentation överhuvudtaget, och Servicefackets betraktar Video Club som arbetsgivarnas gummistämpel.

– Eftersom varken arbetsgivarsidan eller i synnerhet Branschförbundet går med på att reda ut den här videosoppan kommer Servicefacket att försöka lösa knuten via normal organisering, fastän det är en ytterst långsam metod.