Arbetsorganisationens dystra siffror och den hänsynslösa utsugningen av arbetare behandlades ingående på Fria fackföreningsinternationalen FFI:s kongress i Japan före jul. Rapporten, som hade uppdaterats av FFI, var inte ett dugg uppmuntrande för mötesdeltagarna.

Frizoner har grundats av nästan 120 länder, de flesta är utvecklingsländer. För knappt tio år sedan tillät bara hälften så många länder skattefri produktion på sitt territorium.

Försiktiga beräkningar ger vid handen att mer än 42 miljoner människor arbetar i fabrikerna i dessa frizoner, merparten av dem är kvinnor och unga.

Arbetarnas antal har minskat något under de två senaste åren, vilket beror på massuppsägningar i speciellt de mexikanska frizonerna, de s.k. maquilas. Enligt färska uppgifter håller tomrummet efter dem på att fyllas i och med att de amerikanska textil-, beklädnads- och elektronikjättarna flyttar produktionen närmare sin hemmamarknad.

Flexibla arbetslagar

Samtidigt som de ekonomiska frizonerna och arbetarna i dem har ökat explosionsartat har antalet länder som har infört dessa zoner ökat rätt långsamt.

Länderna accepterar skattefri produktion på sina territorier i hopp om utländska investeringar. Man hoppas att utlänningarna ska investera framför allt i modern industri, för att få fart på förnyelsen av produktions- och sysselsättningsstrukturerna och för att frizonerna skulle generera förmögenhet och dynamik i landet som helhet.

Enligt Världsbanken lockar länderna i allmänhet utländska bolag till sina frizoner med olika ekonomiska lättnader och stöd, bl.a. tullar, skatter och med färdigbyggda produktionshallar.

Arbetslagarna följer smidigt med bolagens behov: flexibiliteten drivs till ytterligheter och arbetsförhållandena är ofta förvillande lika dem som rådde under slaveriets tidevarv. I synnerhet amerikanska, koreanska och taiwanesiska världsnamn i företagarvärlden avslöjas allt oftare som de råaste exploatörerna av arbetskraft.

Tar ut fördelarna och sticker

Trots att frizonerna har ökat lavinartat har de ytterst sällan blivit det guldägg som värdlandet hade hoppats på.

Den exklusiva nyproduktionen tenderar att bli rena bulkvaran som inte ger några som helst effekter på landets produktionsstrukturer i allmänhet. Zonernas avkastning täcker sällan de satsningar som värdlandet har gjort i dem och produktionsanläggningarna byter lätt en frizon mot en annan —men också land och världsdel — i takt med att de finner ännu mer fördelaktiga villkor någon annanstans.

Efter sig lämnar de en förorenad miljö och arbetare som har förlorat sin hälsa. Många länder, speciellt afrikanska, har ruinerat sin redan tidigare bräckliga offentliga ekonomi med tullättnader för sina frizoner.

ILO definierar frizonerna som "industriområden som skapas genom att med olika lockbeten gynna utländska investerare och där man av importerad råvara tillverkar industrivaror för export".

Också särskilda ekonomiska områden, frihandelsområden, tullager, frihamnar och vetenskapsparker definieras ofta som frizoner.

Vissa stater, såsom centralamerikanska Honduras liksom öarna Mauritius och Madagaskar i Indiska oceanen, har proklamerat sig helt som ekonomiska frizoner.

De moderna frizonerna har kopierat modellen av frihandelsområdet som grundades i Barcelona i början av 1900-talet och av den frizon som har verkat på Shannonflygfältet i Irland sedan 1958.

Kina är frizonernas Mecka

Över tvåtusen av världens drygt femtusen frizoner finns i Kina. Av de totalt 42 miljoner som arbetar i världens frizoner finns hela 30 miljoner i Kina.

Den fria produktionen i Kina blomstrar av två skäl: den oändliga tillgången på arbetskraft och de närmast obefintliga lönekostnaderna.

En kinesisk frizonsarbetare förtjänar i genomsnitt 48 cent i timmen. I Indonesien, som konkurrerar med Kina om frizonsproduktionen, är snittlönen den dubbla, i Malesia och Filippinerna kostar arbetaren fyra gånger så mycket, i Mexiko är arbetaren åtta gånger och Taiwan tjugo gånger dyrare.

Fackföreningsrörelsen har egentligen inte fått fotfäste i någon av världens frizoner. I Kina är situationen kanske mest hopplös eftersom landet inte överhuvudtaget godkänner oberoende fackföreningar.

Från sydöstra Kina, som går på högvarv vad industriproduktion beträffar, kommer det dagligen skräckhistorier om hur arbetarna i frizonerna behandlas: hur en taiwanesisk elektronikfabrik tvingar arbetarna i staden Dongguan (där också Nokia har en fabrik) till 13 timmars arbetsdagar och ännu längre under högsäsong, och till sju dagars arbetsveckor och för detta betalar en lön på sju euro … Hur de agenter som förmedlar arbetsplatser i frizonen håller sina offer i åratals skuldfångenskap, hur arbetarna får lämna fabriksområdet bara till veckoslutet, inte tillåts tala med varandra på arbetstid … Hur de tvingas att under ett halvt dygns tid montera tangentbord till datorer i en takt på 35 tangenter i minuten …

I en del av frizonens fabriker får arbetarna allt strängare straff för varje fel de gör eller kläds i en röd skamtröja. Ett enda steg på fabrikens gräsmatta leder till sparken. Något arbetarskydd existerar inte: för att stå ut med fabrikslarmet får arbetarna en gång i halvåret bomullsproppar som håller i två veckor, de får bomullsvantar för att hantera frätande vätskor. De som testar monitorer anstränger sina ögon framför datorskärmarna under långa arbetsdagar, utan några avbrott.