 Abdulkadir Hassan Omar
En busschaufför som alla
andra
 Abdulkadir Hassan Omar är busschaufför på
Helsingfors Stads Trafikverk. Av sina arbetskamrater kallas han rätt och slätt för  "Omari".
Han är somalier och flykting, men ingen tycker att det är nånting underligt med det,
för bland HST:s 900 busschaufförer är 200 invandrare.
– Han är precis likadan som alla
vi andra, samma lön och samma arbetsvillkor har han som vi, säger
vicehuvudförtroendemannen Jouko Laine. Och som dom som kommer från t.ex. norra
Finland har han samma problem med att sätta sig in i huvudstadstrafiken.
– Vilken förmån skulle vi andra
busschaufförer ha av att Omari blev diskriminerad, undrar Jouko.
–Jag kom till Finland en kall
februaridag 1991 via Moskva. Kriget hade brutit ut i december och jag flydde med sista
flyget som gick från Mogadishu, berättar han själv.
Efter sig lämnade han sin familj och
sin minibuss, som han just hade köpt och körde.
Abdulkadir blev placerad i
mottaggningscentralen för flyktingar i den lilla östnyländska kommunen Lappträsk. Där
sattes han som alla andra flyktingar på en språkkurs i finska, som han idag klarar av
riktigt bra.
– Livet flöt lugnt där, nån
sån rasistisk förföljelse som somalierna i Joensuu utsattes för lärde jag aldrig
känna.
Senare studerade han i en
lantbruksskola i Mäntsälä. När han flyttade till Helsingfors blev han anställd av
idrottsverket: han var först tränare för somaliernas fotbollslag, sen skötte han
idrottsplanen i Hertonäs.
– I augusti 1998 blev jag antagen
till en sex månaders kurs för busschaufförer och därefter har jag kört HSTs blå
bussar på bl.a. linjerna 71 och 86 S.
Abdulkadir utstrålar en inre själslig
balans och trygghet, han är vänlig och han har lärt sig vara tålmodig mot sina
passagerare.
De har också vant sig vid att han är
svart.
Han skrattar gott åt historien om den
gamla damen, som inte ville resa i en buss som körs av en svart. Denne förklarade helt
vänligt att det går bra att stiga av, men chauffören i nästa buss är också svart...
– En gång hände det att en ung
man inte vill visa upp sitt månadskort, utan dängde det i ansiktet på mig. Han gjorde
det flera dagar i följd tills jag sa till. Det gjorde också de andra passagerarna, som
stod på min sida.
– Jag har lärt mig att ta allt
med ro, säger Abdulkadir och styr sin buss med van hand genom fredagsrusningen.
En del unga kan vara aggressiva, men
jag brukar inte bli arg eller bry mig.
– Lilja Kinnunen som är
administrativ chef och Mika Seppänen som är t.f. trafikchef betonar att
invandrare anställs och behandlas på samma villkor som inhemska busschaufförer.
– Det har varken bättre eller
sämre ställning än andra, för oss är de en naturlig del av trafikverket. Den enda
skillnaden är att vi bättre borde lära dem finska och att vi måste introducera dem i
finländska förhållanden, säger Kinnunen. HST samarbetar med arbetsministeriet och
skaffar arbetstillstånd för sina anställda invandrare.
– Vi har flera somalier här och
vi är mycket nöjda med dem. De har inte alkoholproblem och de är mycket motiverade,
betonar Seppänen.
En sak som är en viktig rätt för
alla muslimer är rätten till att hålla bönestund också under arbetet.
På HST ställer man sig
förståelsefullt till saken.
– Det enda vi kräver är att de
inte ska lämna sin buss under rutten och gå ut och be, säger Seppänen.
– Jag stör aldrig arbetet med att
hålla bönestund vid ett visst klockslag, betonar Abdulkadir. – Vi muslimer är
mycket flexibla här. Jag håller två gånger om dan min bönestund när det är paus i
jobbet — så som andra håller sin kaffepaus.
Att höra till facket är en
självklarhet, men som troende muslim anser han att han inte ensam skall upphäva sin
röst och begära t.ex. högre lön. – Facket — det är vi alla tillsammans och
gemensamt skall vi göra det, betonar han.
Abdulkadir framhåller att han inte
snyltar på Finland — jag försörjer mina fem barn, jag betalar min hyra och mina
skatter.
Och på alla somaliers vägnar tycker
han mycket illa om såna påståenden som att de inte skulle vilja arbeta.
CHRISTINA NORDGREN-SIIVONEN
Löntagaren 5.3.2001 nr
2/01 |
