 VUOLIJOKI
Invandrare gjorde revolt
- de vill jobba, inte gå och dra
 Bilar står upphissade på lyftanordningar i den dunkla
hallen. Runt dem tvinnar killar iklädda blåställ och män med bekymrad uppsyn,
bilägarna.
Killarna i blåställ heter Mile
Ivankovic och Dragan Bozic och jobbar för Pertti Hatva.
- Vi gick först en två månader lång
invandrarkurs, berättar Mile, som i likhet med Dragan jobbade som bilchaufförer i
Kroatien.
- Efter kursen kom Mile och se´n
Dragan och frågade om jobb hos mej för att de vill lära sig finska, omtalar Hatva.
Killarna är nu anställda på viss tid
med hjälp av medel från arbetskraftsbyrån, en uppenbar fördel om de plötsligt får
erbjudande om "riktigt" arbete eller studieplats, eftersom de inte belastas av
uppsägningstid.
Att träffa på invandrare i
bilverkstan gör också kommunborna gott, säger Hatva.
- I arbetslivet får folk naturlig
kontakt. De flesta vuolijokibor hade nog aldrig sett en utlänning före ex-jugoslaverna
kom, och visste kanske inte riktigt hur de skulle förhålla sig. Vi finländare är inte
rasister, men vi vill vara lite språkrädda, skrattar Hatva.
Mile har lärt sig vardagsfinskan
överraskande fort, och han är helt tillfreds med jobbet på verkstaden. Inte störs han
heller av att kommunen är liten och lugn.
Kreditsystem
Fritidssysselsättning är en
väsentlig del av integreringen har man insett i kommunen, och därför har invånarna
sparkat igång en vänförening. Den vägen träffas folk, och invandrarna får tips om
ditt och datt – Mile, fd utförsåkare, har exempelvis hittat terrängskidningen.
- Vad skulle jag klaga på ? Här är
lugnt och fredligt. Och man klarar sig bra på de tretusen mark vi får i månaden, säger
han.
Dragan vet inte riktigt vad han ska
företa sig när jobbet i bilverkstan tar slut den här månaden. Kanske stannar han kvar
i Vuolijoki, kanske flyttar han till en större ort.
Pertti Hatva försöker intala killarna
att studera och fördjupa sina kunskaper för att öka chanserna till hyggliga jobb.
- Från kommunens sida borde vi
informera mycket mera och mycket effektivare om olika möjligheter, så att mänskorna
själva kan välja, understryker han.
- Det är inte lätt att komma in i det
finländska samhället när man är tomhänt flykting. Det utkomststöd som samhället
betalar räcker till det dagliga uppehället, men vill vi integrera invandrarna behöver
de mer än så.
Ska de skaffa sig någonting litet
dyrare såsom en tvättmaskin, en gammal bil eller liknande måste de dra in på maten.
Eller fixa pengar av finländska vänner.
- Det finns ett klart behov av ett
småskaligt kreditsystem för invandrare, inte minst om någon vill starta ett eget
företag. Utan startkapital är ju alla sådana ideer dödfödda, säger både Hatva och
Vuolijokis kommundirektör Olavi Rintala.
Uppror
Alla invandrare vill inte studera flera
år för att få ett jobb, i synnerhet inte om de redan har mångåriga studier bakom sig.
Djordje och Hildegarda
Momcilovic, föräldrar till tonårsflickorna Jelena och Ana, hör till
dem. Hildegarda är bildkonstlärare och jobbar som skolgångsbiträde i Vuolijoki,
Djordje är merkonom och arbetslös.
- Jag har jobb till slutet av den här
månaden, se´n vet jag inte vad som händer. Jag borde läsa vissa kurser för att får
behörighet här i Finland, men jag tror inte jag orkar. Kriget tog musten ur en, man är
psykiskt för trött, säger Hildegarda och maken nickar instämmande. Fastanställning
är det enda de önskar sig.
En grupp flyktingar startade rent av
ett litet uppror mot kommunen, när de ansåg att kommunen inte gjorde tillräckligt för
sysselsättningen, berättar kommundirektör Olavi Rintala.
- Problemet är att de tillfälliga
sysselsättningsåtgärderna är otillräckliga. Vi har inte haft problem att hitta
praktikplatser, men det är ju fasta anställningar invandrarna behöver.
Bestående lösningar
- Vi ser inte på hur folk ser ut och
hur gamla de är, vi ser på vad folk vill och kan, säger distriktschef Satu
Rautiainen på Suomen Johdinvalmistes vuolijokienhet, som kunnat erbjuda fasta jobb.
Företaget tillhör SKS-koncernen och sysselsätter 15 personer.
- Vi fick jobb här i december ifjol,
genast efter praktiken, berättar ex-fotbollsspelaren , nu juniortränaren, Goran
Djuric, och avser sig och sin hustru Amela.
Goran är helt nöjd med den process
som lett honom in i arbetslivet och han säger att också arbetsgivaren organiserat
handledningen bra. En utnämnd person i företaget bär ansvaret. Goran liksom alla
anställda i företaget är medlemmar i metall.
- Praktiskt ordnade vi det så, att jag
bad Talgo-Transtechs huvudförtroendeman Risto Kämäräinen komma hit och berätta
om facket, säger Satu Rautiainen. På en liten ort som Vuolijoki är det samarbete som
gäller, understryker hon.
Kämäräinen, huvudförtroendeman på
heltid, säger för sin del att det inte varit någon svårighet att få invandrarna att
gå med i facket. Det gäller såväl Johdinvalmiste som de tre som för tillfället
jobbar för Talgo.
Dessvärre är hundra av Talgos
metallare visstidsanställda, bland dem invandrarna.
För att hitta mera bestående
lösningar har kommunen med hjälp av pengar ur EU:s flyktingfond anställt en person med
invandrarbakgrund att gå igenom varenda flyktings färdigheter och önskemål och sedan
försöka hitta ett utbildningsprogram eller ett arbete åt dem, i Vuolijoki eller Kajana.
CAROLA ISAKSSON
Löntagaren 5.3.2001 nr
2/01 |
