 Invandrarna
sätter färg på postrutin
 Postcentralen i Fredriksberg har lång erfarenhet av
invandrade arbetstagare. I mitten av 1980-talet arbetade där ett hundratal inflyttare av
över 30 olika nationaliteter. Nu har Fredriksbergscentralen över 50 invandrare medan den
nya paketcentralen har 25—30. De största grupperna på Posten var först vietnameser
och ingermanländska återinfyttare.
– Här är vi redan vana vid
invandrare. Fördomarna har skingrats och det är bra, för i framtiden ökar antalet
invandrare också på Posten, säger huvudförtroendeman Hannu Sojakka och
vicehuvudförtroendeman Juha Öhman på klareringen i huvudstadsregionen. Sojakka
har varit med i flera projekt där invandrarnas ställning i det finländska arbetslivet
har studerats, och Öhman handledde de första utlänningarna som fick postjobb.
Av blivande postanställda krävs
åtminstone hjälplig kunskap i finska, något som är nödvändigt med tanke på
säkerheten i arbetet. Redan de allra första som kom fick undervisning i finska med
tonvikt på branschens terminologi och företagets kultur. Språkkunskapen är så mycket
viktigare som alla förmän inte talar engelska.
– Under den första tiden skulle
en handledare ha behövt ränseln full med ordböcker, minns Juha Öhman. Nu är
inkörningen lättare tack vare bättre språkkunskap och de arbetstagare som har kommit
tidigare.
Ett mångkulturellt arbetssamfund
sätter färg på rutinerna, säger vardera förtroendemannen.
Sojakka understryker att Postens
rekryteringspolitik är opartisk. Löner och andra arbetsvillkor är desamma för alla.
Hänsyn tas till de anställdas specialbehov. Exempelvis har det i praktiken gått bra att
beakta fastemånaden Ramadan och andra helger i arbetsskiften.
Tidigare komna berättar om
facket
De invandrade på Posten har också
anslutit sig till Postförbundet.
– Tidigare komna knycker ofta de
nya i ärmen och drar dem med sig till förtroendemannakontoret. Kollegerna föreslår
medlemskap och berättar om arbetslöshetsskydd m.m. Trygghetskänsla och stödet av ett
starkt fackförbund är motiven för facklig anslutning, berättar huvudförtroendeman
Hannu Sojakka.
– Avdelningsförtroendemännen
stöder tillsammans med de andra anställda de nya arbetstagarna. Invandrarna är ofta mer
familjeinriktade än vi och därför deltar de kanske mindre i fackföreningsverksamheten.
– Men i förhållande till
medlemsantalet är deltagandet i möten och utfärder ändå inte illa. I senaste val i
avdelningen ställde invandrare upp, men rösterna räckte ännu inte till för
styrelsemandat. Protokollsjusterare har invandrare också varit.
– Nu på våren ordnar vi den
första sammankomsten mellan en fackavdelning och internationella kulturcentret Caisa i
Helsingfors. Vi hoppas på rikligt deltagande, säger Sojakka.
Samma saker aktuella
De invandrade kommer oftast till
förtroendemännen i samma ärenden som de andra. Det är något på löneremsan som de
inte förstår eller så vill de ha flera timmar. Sådana här frågor är de vanligaste
för alla.
– Så har vi fått informera lite
om arbetssätt och lagar här i landet. Ibland har någon stannat hemma för att sköta
sin sjuka mor, för det hade mormor sagt till om. Då har vi bara meddelat att det ska
finnas läkarintyg eller något annat tillstånd för frånvaro. I allmänhet har det
varit fråga om ren okunskap om arbetslivsbestämmelserna, berättar Sojakka.
Juha Öhman säger att man ofta vänder
sig till förtroendemännen i andra frågor också.
– Den finländska byråkratiska
djungeln är inte alltid klar ens för oss infödda, än mindre då för folk från
fjärran land. Där kan det bli en hel del att reda ut. Ibland kan vi genast svara, ibland
får vi söka rätt adress. Ofta gäller det frågor som folkpensionsanstalten sköter.
AINO PIETARINEN
Översättning BERTEL STENIUS
Löntagaren 5.3.2001 nr
2/01 |
