 Bahar drömmer om jobb i operationssalen
 - Det första året i Finland var en mardröm !
Bahar Rashid, kom som
kvotflykting tillsammans med man och två barn från Irak. Familjen placerades i Ingå, i
praktiken helt utestängd från alla möjligheter till vettig sysselsättning. Bahar hade
utbildat sig till sjuksköterska hemma i Irak, och hade hunnit jobba några år, bland
annat som chef för ett sjukhus med fyrahundra platser upprättat av internationella Röda
Korset vid gränsen mellan Iran och Irak. Hon är inte van vid att gå och dra, och det
var inte hennes make heller. Båda hade siktet inställt på språkstudier, sedan jobb
– Bahars dröm var att få jobb i operationssal. I Ingå tvingades de gå
sysslolösa, för bl.a. all språkundervisning fanns på andra orter.
Satsa på introduktion
Om Bahar fick bestämma skulle
mottagningen av flyktingar läggas om radikalt från vad den är idag. Man skulle satsa
mycket mera på introduktionen, säger hon.
- Varje familj borde ha en egen
handledare under de första veckorna i landet. En handledare som talar samma språk som
familjen.
- När man är ny i landet är det
tusen frågor som kräver svar. Själv hade jag turen att ha en bror som kommit före mej.
Han formligen bodde hos oss de tre första månaderna, för vi behövde så mycket hjälp
med allting.
Nuvarande system med socialarbetare,
hälsovårdspersonal och hemhjälpar som besöker familjen är inte bra, säger Bahar.
För det första går väldigt mycket av kommunikationen förlorad, hur bra tolken än
är. För det andra känns det obehagligt med alla tjänstemän rännande hemma.
- Dessutom är de ju bundna av sin
tjänstetid och sina tidtabeller, och allting blir väldigt skyndsamt. Vi igen vill se dem
som gäster i vårt hus, vi vill bjuda på mat och sitta och prata i lugn och ro. För en
flyktingfamilj som förberett besöket kanske i flere dagar är det väldigt nedslående
när tjänstemannen tackar nej till det som bjuds. Att de dessutom tvingas tacka nej för
att reglerna förbjuder dem att "ta mutor" är obegripligt för oss
utlänningar, säger Bahar.
Isolationen värst
Sysslolösheten, mörkret och den
sociala isolationen i Ingå tärde hårt på Bahar. Att komma in i det finländska
samhället var inte det allra enklaste. Bara en så enkel sak som att välja mellan
burkarna i mjölkdisken blir problem när man inte kan språket. Det värsta var ändå,
tycker Bahar, kylan mänskor emellan.
- Ingen pratade med en, alla bara
tittade rakt igenom. "Det här landet är inte för mej" tänkte jag då,
berättar Bahar.
Familjen drömde om att få flytta till
ett annat land, ja ens till huvudstadsregionen.
Genast då möjlighet gavs flyttade
familjen till Helsingfors. Bahar började studera, bland annat finska. Hon hade siktet
inställt på att småningom få jobb på något sjukhus, i operationssal. Det är där
hon trivs, det hon kan. Fast den visionen tvingades hon begrava fortare än kvickt, för i
Finland erkänns inte hennes utbildning.
Bahar valde då merkantila studier, men
märkte efter ett år att det inte var hennes melodi. Eftersom hon upplever det som
meningsfullt att jobba med mänskor utbildade hon sig till tolk och stödperson för
invandrare. Det goda med de merkantila studierna var ändå, att man fick insikt i
affärslivet, och fram om allt att man fick lära sig adb, säger Bahar.
Vara till nytta
Belastningen på nyinflyttade familjer
blir ofta så stor att familjelivet kraschar. Så gick det också för Bahar. Äktenskapet
slutade i skilsmässa och Bahar är nu ensam med barnen. Och hyran och de andra
räkningarna.
- I vårt fall var isolationen bara en
bidragande faktor, men för många flyktingar på små orter blir den en förvisning till
Sibirien, som ödelägger de mänskliga relationerna. Då önskar man att det fanns ens en
liten ölbar i byn dit man kunde gå och PRATA med mänskor, säger hon.
I det fallet blir livet litet lättare
på en större ort. Att sedan praktiska detaljer, såsom bristen på pengar, sätter sina
begränsningar, är en annan visa.
- Jag känner många invandrarkvinnor
som blir sittande hemma, för att de inte har råd att åka till klubbar och träffar. De
ska klara sig på utkomststöd och när en bussresa kostar tiotals mark funderar man nog
två gånger om man ska åka, säger Bahar.
Själv försörjer hon sig och sina
två barn på 11 och 13 år som frilanstolk. När uppdragen började sina, och hon fick ta
kreditkortet till hjälp för att klara hyran, gick hon till en bekant som äger en taxi
och frågade efter jobb. Hon klarade adresstestet med glans, och kör nu taxi i Esbo för
att dryga ut kassan.
- Tänk vilken nytta jag kunde göra
på exempelvis kvinnokliniken, suckar hon. Förutom kurdiska och finska talar Bahar
arabiska, engelska och persiska samt turkiska behjälpligt.
- En utlänning känner sig garanterat
bättre till mods om hon blir emottagen av en annan invandrare. Utlänningsskapet förenar
oss fastän vi kommer från olika kulturer.
CAROLA ISAKSSON
Löntagaren 5.3.2001 nr
2/01 |
