– Men utnyttjar vi dem tillräckligt, frågar sig Pekka Tuominen, ordförande för för Invalidförbundet och aktör i EDF (Europeiska Handikappforum), takorganisation för europeiska handikapprörelser ledda av funktionshindrade i EU. Uppskattningsvis bor 38 miljoner människor med funktionshinder inom EU.

– Gravt funktionshindrade kan endast drömma om fri rörlighet inom EU. Problemet är att förmånerna varierar från land till land. Vi såg ett exempel då EDF, en belgisk juridisk person, anställde en finländsk kvinna i behov av personlig hjälpare. Systemet finns inte i Belgien och kvinnan fick lämna sitt jobb.

På sistone har EDF höjt sin politiska profil. Kontakter tas till den högsta ledningen i varje nytt EU-ordförandeland.

Specialåtgärder ideologiskt problematiska

Merparten funktionshindrade är i arbetslivet och jobbar där som alla andra. Först då funktionshindret blir gravt behövs kanske bistånd.

Definitionsproblem gör att ett klart svar på hur hög arbetslösheten är bland funktionshindrade, annat än att den ligger väsentligt över genomsnittet, inte går inte få.

– Den sociala verkligheten, inte medicinska kriterier, bör ligga som grund. Hade jag t.ex. varit plåtslagare hade jag inte kunnat fortsätta i mitt yrke då jag blev rörelsehindrad efter en trafikolycka.

Tidigare fick en gravt funktionshindrad efter en allmän bedömning vanligen full pension vid fyllda 16 år. Idag tas beslut om pension först då alla andra möjligheter är utdömda, pensionen lämnas vilande i två år medan utredning görs.

– Gränserna mellan pensionering och arbete borde vara flexiblare. Har man pension tar man kanske inte risken med ett misslyckande i arbetslivet. Varför kunde inte också äldre få lämna pensionen vilande en tid medan de prövar på arbetslivet? Men det måste löna också löna sig ekonomiskt att jobba. Hur viktig den sociala gemenskapen än är så är den inte nog.

Tuominen tippar att blickarna vänds allt mer mot arbetskraftsreserven, de funktionshindrade och arbetslösa, då de stora åldersklasserna går i pension.

– Varje beslut är individens. Vi kan inte lova någonting, bara peka på alternativen. Många medlemmar är välutbildade, ändå har de svårt att ut på arbetsmarknaden. Då flera funktionshindrade människor rör sig i samhället tror jag attityderna ändras på sikt.

Specialåtgärder för att lätta upp situationen på arbetsmarknaden är problematiska, hur bra de än kan vara praktiskt. Handikapporganisationernas grundläggande syn är att funktionshindrade ska ses som alla andra, studerande, barnfamiljer, arbetslösa. Men för att hamna på samma startlinje som sina gelikar bör de få full kompensation.

Diskutera på fyrpartsbasis

Tuominen framhåller att både arbetsgivarorganisationerna och fackföreningrörelsen intar positiv ställning till funktionshindrade på arbetsmarknaden.

– De ser ett ansvar men också en nationalekonomisk fördel i att få ut människor i arbetslivet. Lauri Ihalainen framhöll på ett sysselsättningsseminarium att FFC är redo att satsa tid, intresse och pengar på olika åtgärder. Han räckte verkligen ut handen men var vi tillräckligt kvicka att greppa den på rätt sätt?

Tuominen föreslår för sin del förhandlingar på fyrpartsbasis, där handikapporganisationerna skulle sitta med vid bordet.

Han poängterar att fackets stöd behövs. Om ledarna signalerar sin positiva inställning får det efterföljd hos medlemmarna. Det finns rum för bättre attityder gentemot olika grupper funktionshindrade, också inom handikapprörelsen.

Och hos beslutsfattarna.

– Varför inte en lapp på skrivbordet med texten: Har du också tänkt på funktionshindrade?

Pekka Tuominen är också ordförande för Ålands Handikappförbund som med egen arbetsverksamhet försöker slussa in funktionshindrade i arbetslivet. Också på fria marknaden finns möjlighet då arbetslösheten på Åland är närmast statistisk.

– I ett litet samhälle med sexton småkommuner har dessutom socialsekreterarna koll på invånarna och arbetskraftsmyndigheterna god möjlighet att gå in och söka fram jobb.

INGEGERD EKSTRAND

Är det en realistisk möjlighet, Kaija Kallinen, socialpolitisk sekretare och pensionsexpert på FFC.

– Visst kunde detta utredas. Men vill en person som är gravt handikappad sedan födseln ut i arbetslivet som 45-åring? Det viktigaste är att de unga har en god yrkesutbildning. Finns kompetensen där är det relativt enkelt för ett lite större företag att ordna arbete, oberoende av funktionshinder. Med dagens adb-hjälpmedel kan en rörelsehindrad t.ex. arbeta på distans hemifrån.

Kallinen tippar att ytterligare morötter ovanpå utbildningen ska till för att få arbetsgivarna på alerten. Men går medlen ur samhällets börs är det inte längre fråga om en normal arbetsmarknad, varnar hon.

Också hos oss har man diskuterat en kvotering enligt tysk modell, att en viss del av de anställda bör vara funktionshindrade. Kallinen ser inga hinder för t.ex. ett regionalt försök i mindre skala men delar handikapporganisationernas åsikt att arbetsplatserna helst ska vara så vanliga som möjligt.

– Många människor med svåra kroniska sjukdomar klarar sig i dag i arbetslivet med sin

medicin. Är gradskillnaden sist och syvende så stor mellan dem och funktionshindrade, frågar hon.

Information ruckar attityder

Kallinen föreslår att arbetsgivarna ägnar mer tanke åt hur förhållandena på arbetsplatsen kunde ordnas så de lämpar sig också för funktionshindrade. Också äldre arbetstagare borde arbetsgivarna tänka mera på.

–Det är en vardagens realitet att personer med funktionshinder har en bättre chans på arbetsmarknaden då det råder brist på arbetskraft. Oberoende av konjunktur har de psykiskt sjuka det sämst ställt. De har svårt att placera sig i arbetslivet, svårt att komma igen efter en sjukdom. Här behövs en insats.

Dagens snuttjobbsinriktade arbetsmarknad gör det också svårt för unga funktionshindrade att skaffa sig nödvändig arbetserfarenhet. FPA hinner inte bevilja hjälpmedel förrän jobbet är slut. Det är en ond cirkel då hjälpmedel inte heller får tas med från arbetsplats till en annan.

Tuominens andra förslag om diskussioner på fyrpartsbasis med handikapporganisationerna som fjärde part tycker Kallinen kunde vara en idé. Sitter man runt samma bord ökar informationen medan fördomarna minskar.

– I någon mån tar handikapporganisationerna också nu inofficiell kontakt med FFC. Vi ställs också inför handikappfrågor då t.ex. social- och hälsovårdsministeriet gör upp planer. Redan på 1980-talet tog FFC ställning för ett jämlikt bemötande av handikappade.

INGEGERD EKSTRAND