Den finländska arbetstidsdiskussionen har fokuserats på årsarbetstiden. Betydligt mindre har man noterat den europeiska debatten om att arrangera veckoarbetstiden så att löntagarnas förväntningar och verkligheten motsvarade varandra bättre. För att bota den bristen gjorde löntagarorganisationerna utredningen Palkansaajien viikkotyöajat, toiveet ja todellisuus (Löntagarnas veckoarbetstider, förväntningar och verklighet).

I utredningen jämförs löntagarnas faktiska veckoarbetstid med den önskade. Då man bad om deltagarnas önskearbetstid gjordes det klart för dem att lönen baserar sig på arbetstiden. Den som ville ha kortare arbetstid visste med andra ord att lönen minskar i motsvarande grad och vice versa. På det sättet prissattes skillnaden mellan förväntningar och verklighet. Hur var och en av oss uppfattar en sådan jämförelse är förstås individuellt.

Ett av resultaten var att de veckoarbetstider löntagarna vill ha ganska väl motsvaras av de veckoarbetstider som gäller i snitt. När man mäter det så här så kan man inte finna några särskilda tryck på att förändra veckoarbetstiden. Löntagarna är inte beredda att pruta på sin nuvarande levnadsstandard genom att förkorta arbetstiden och inte heller vill de få mer pengar genom att förlänga arbetstiden. Den europeiska debatten som går ut på att förkorta arbetstiden men sänka lönenivån bara till en del är sedan en helt annan femma och ska inte blandas ihop med den aktuella utredningen.

Ett annat sätt att tolka resultatet är emellertid att det är det statistiska genomsnittet som är tillfreds med sina arbetstider. Var tredje löntagare vill antingen förkorta eller förlänga sin arbetsvecka. De som gör långa veckor vill ofta förkorta dem också om lönen sjunker, och de som gör korta veckor önskar ofta mera arbete för att få större inkomster.

Ökat inflytande

Den allmänna slutsatsen blir att man i diskussionerna om en allmän arbetstidsförkortning måste börja granska också hur arbetet och arbetstiderna organiseras. Det är nödvändigt om det ska finnas en harmoni mellan löntagarnas förväntningar och den faktiska situationen. Det är också viktigt att fokusera på arbetsveckan, hellre än på årsarbetstiden.

En slutsats är att arbetarna måste får ett större inflytande över arbetstidsarrangemangen. Hittills har de flextider som har utgått från löntagarens egna behov begränsats till arbetsuppgifter med långa arbetsveckor eller där branschens karaktär medgett det. Nu borde man gå steget vidare, för ålder, kön, arbetets krav och familjelivet finns där hela tiden oberoende av bransch eller arbetets art.

Det har alltsedan 1980-talet varit möjligt med flexibla arbetstider och inbesparade ledigheter i stil med arbetstidskonton. Var tionde löntagare omfattas av sådana. Arbetstidskontot är som bäst föremål för arbetsmarknadsorganisationernas förhandlingar och dess spar- och lånemöjligheter är betydligt större än flextiden som behandlades i den aktuella utredningen.

Ett problem är de alltför korta eller överlånga arbetsveckorna eller m.a.o. det ofrivilliga deltidsarbetet och arbetsveckor som går över 40 timmar. Det ofrivilliga deltidsarbetet är tre gånger så vanligt här som i andra EU-länder och för att få bukt med det behövs det flera åtgärder i stil med dem som ingick i inpo-uppgörelsen. Påståendet att den nya minimiarbetstiden (en inpo-åtgärd) har blivit norm istället för minimi får stöd också av den här utredningen. Det är svårt att övergå till heltid från ett deltidsjobb.

Överlånga arbetstider problematiska

Ur arbetstidslagens perspektiv är det problematiskt med regelmässiga arbetstider på över 40 timmar; enligt lagen borde sådana inte få förekomma regelbundet. EU:s arbetstidsdirektiv begränsar den genomsnittliga arbetstiden, inklusive övertid, till 48 veckotimmar. Både Finlands lag och EU:s direktiv motiveras med arbetshälsa och arbetarskydd. Enligt den aktuella undersökningen gör 10 procent av löntagarna regelbundet över 40 timmars arbetsveckor och 5 procent över 48 timmar. Hur lagligt detta är kommer inte att kunna lösas utgående från den aktuella undersökningen men den ger åtminstone anledning att ställa frågan.

Ett tredje problemfält är det oavlönade övertidsarbetet, som man talar för lite om. Här handlar det om övertidsersättningar som arbetsgivaren underlåter att betala men som arbetare har lagenlig rätt till. Värst drabbade av fenomenet är högre tjänstemän i ledande ställning. Utvecklingen i Europa antyder att problemet ökar också i andra socioekonomiska grupper och det finns redan tecken på det i vårt land.

I en dylik situation är det en verklig utmaning att bättre samordna arbete och familjeliv i vårt samhälle. Familjesituationen var avgörande för hurudana arbetstidsförväntningar de svarande i löntagarorganisationernas utredning hade. Småbarnsföräldrar upplevde ett större gap mellan önskad och faktisk arbetstid än andra.