| Låg lön, lång
arbetsdag.
Ingen dans på rosor starta eget.
Hellre träl än sysslolös
  Ljuset faller in genom arbetssalens stora fönster.
Överallt står ställningar med färdigsydda plagg och plagg på hälft. Tygpackar,
tygremsor, trådrullar, symaskiner, stryklod. Nio kvinnor djupt koncentrerade på sina
jobb. Då och då rasslar en symaskin försynt. Annars är det är överraskande tyst i
arbetssalen. Det enda som bryter lugnet är rösten från en kvinna, som sitter i en
glasbur och begår en affärsdiskussion över telefon.
De tio kvinnorna är uppsagda från
sina tidigare jobb på olika textilföretag i åbotrakten. Nu är alla självständiga
företagare med firmanamn, men fungerar ihop enligt andelslagsprincipen. När de startade
1994 skulle ingen ha satsat ett rött öre på dem och deras företag.
- Förra näringsombudet ansåg att
företaget var dödsdömt för att vi är kärringar. Vi hade ju inte ens vett att
anställa en manlig direktör, berättar Raija Alanko.
Fast lätt har de inte. Deras största
problem är prissättningen. Nivån dikteras av uppdragsgivarna. Hundra procent av
produktionen är underleveranser och tar de inte emot erbjudet arbete till erbjudet pris
får någon annan det. Sannolikt någon i Estland.
Det är rena rama träljobbet kvinnorna
utför, men de väljer det fram om arbetslösheten. Dagsverken på 11- 12 timmar hör till
vardagen i synnerhet nu när det är högsäsong. Lördagarna kan kvinnorna också räkna
med att tillbringa i jobbets tecken. Men timlönen före skatt vill inte kliva över 30
marks strecket. Lönen är ju egentligen en andel av sammanslutningens överskott. Så det
händer att timpengen stannar vid 20 mark.
Kaarina Heinonen och Tuula-Maija
Rantasalmi tycker att just det här, att man inte kan jobba sig till en hyfsad lön
och ordentlig semester är det tyngsta i arbetet. Gärna gör man många och långa dagar
om det är belönande.
- Det är inte heller roligt att veta
att det inte går an att bli sjuk eller råka ut för en olycka, för att det skulle
rasera ens ekonomi, konstaterar kvinnorna. Visst finns det försäkringar som täcker
företagets löpande kostnader i sådana fall, men de är förbålt dyra, suckar
Rantasalmi. Obligatoriska utgifter finns det nog av ändå.
- Om man var ung och i beråd att bilda
familj skulle man inte kunna ha det här jobbet, inte med den här lönenivån, de här
arbetstiderna och det här socialskyddet, framhåller Terttu Alasalmi.
I startskedet skulle de gärna ha varit
medlemmar i sitt gamla fackförbund, Teva, men på den tiden var det inte möjligt. Nu kan
de ansluta sig, men säger att de inte längre har någon nytta av ett medlemskap.
Innan kvinnorna startade sitt andelslag
gick de en företagarkurs. Med facit på hand konstaterar de att den nog inte gav så
mycket. Det mesta har de lärt sig genom försök och misstag.
- Beskattningen har varit ett problem
och i synnerhet i början när man inte hade ett hum om hur mycket man kommer att tjäna,
säger Kaarina Heinonen, som haft det extra besvärligt just med skatterna. Kvinnorna
råder alla som tänker börjat med eget företag att noga reda ut skatter, pensioner och
försäkringar.
- Och mycket pengar ska man har om man
vill starta något eget, understryker Raija Alanko.
Sju kvinnor sitter kvar i matsalen när
vi frågar hur många som bums skulle tacka ja till ett anställningserbjudande från ett
företag: sex händer skjuter upp med fart.
- När jag far, blir det på pension,
säger Terttu Alasalmi, den enda som inte markerar.
CAROLA ISAKSSON
Foto: ROBERT SEGER
Löntagaren 2.4.2001 nr
3/01 |
