–Kollektivavtal och andra lag- och avtalstexter är svåra att tolka också på sitt modersmål. Hur svårt är det inte då på ett främmande språk! Facket bygger på rättvisa och jämlikhet, detta bör inkludera också språklig rättvisa, sade Koskinen som uppmanade förbunden att beställa Löntagaren till sina svenskspråkiga medlemmar.

Understödd av Bo Vilander, Metall, och Kim Stenberg, PAM, fick Koskinen i kongressdokumentet in tillägg om att svenskan bör ges en rättvisare plats i fackliga sammanhang.

Tarja Kairenius, PAM, välkomnade trenden i FFC och förbunden att ge service på invandrarspråk, men underströk att detta inte får ske på bekostnad av svenskan.

För procentbitarna tillade hon att de svenskspråkiga medlemmarna (ca 44 000) utgör 5,3 procent medan medlemmar med andra språk uppgår till 1,1 procent.

– Svenska sekretariatet försöker se till att seminarier och kurser på svenska erbjuds bl.a. i samarbete med Kiljavainstitutet. Löntagaren informerar på svenska men når tydligen inte alla svenskspråkiga medlemmar. Att hoppas är att varken sekretariatets eller Löntagarens resurser i varje fall inte minskas framdeles, sade Kairenius.

Åland fick nytt hopp

Tarja Kairenius talade också varmt för en fortsatt egen FFC-ombudsman på Åland, något såväl PAM som Kemi motionerat om.

Livs åländska delegat Johan Stark stödde givetvis kravet.

– Det är en facklig demokratisk grundrättighet att få information på det språk man förstår. Annars är möjligheterna att delta och påverka begränsade, sade Stark som fått ta emot kritik av arbetskamrater. Är materialet bara på finska vill vi inte vara med, säger de.

– FFC:s fortsatta verksamhet på Åland är en fråga om liv och död för fackets fortsatta existens. Annars tar Akava och FTFC över de våra, varnade Stark.

Genom att hålla sitt inlägg på svenska — som Hans Virtanen tolkade för ombuden från talarstolen — gav Starkhan ett konkret exempel på hur svårt det är att hänga med fackligt om man inte förstår språket. Själv hade denna fyrtioåriga trebarnsfar från Hammarland personlig tolk vid sin sida under kongressen, ett arrangemang Stark förstås var odelat nöjd med.

Kongressen understödde motionerna och Johan Stark var en nöjd man. I kuloarerna och på festen fick man många förstående klappar på axeln.

–Nu får vi vänta och se. Också ombud från östra Finland talade svenska med mig och sade sig förstå behovet. Min bänkkamrat Asko Peltola, huvudförtroendeman på Snellmans i Jakobstad, tyckte också att svensk information var viktig, säger Stark som var lite spänd inför att tala på sin första kongress. En kongress han betecknade som lärorik, välarrangerad och som gav många nya kontakter, och Stark gav vitsordet 10+.

Presidentens svenska uppskattades

Både Johan Stark och Per-Åke Aspbäck, facklig representant för Åland och observatör, uppskattade stort att president Tarja Halonen höll en del av sitt tal på svenska.

Aspbäck var också han belåten över den stora förståelse för Ålands speciella problem han mött bland ombuden.

–Det är ju så att som arbetstagare i Finland bör man oberoende av språk kunna på jämlik grund bli betjänad på svenska. Annars har vi ett sämre utgångsläge, menade Aspbäck, själv med 16 år bakom sig som förtroendeman för Bil och Transport på Transmar i Mariehamn och nu första gången på en mammutkongress.

För många av de 275 ombuden var det premiär. FFC:s svenska ombudsman Anita Spring gjorde sitt bästa för sin sjumannaskock och kallade till en träff just före öppningen. Dels fick ombuden lära känna varandra, dels presenterade Spring FFC:s svenskkunniga personal som kunde anlitas under kongressen.

INGEGERD EKSTRAND